För några år sedan satt jag på bussen på väg ner till stan. På bussen satt en kille, som var typ femton år. Han pratade i telefon, antagligen med några kompisar som han skulle möta.

Jag hörde inte allt, men jag förstod att kompisarna redan hade dragit iväg. De hann/orkade inte vänta på sin kompis. Vi klev båda av vid stationen och killen gick direkt och satte sig vid hållplatsen som skulle ta honom tillbaks, tillbaka hem kanske.

Det kan ju vara så att jag helt missuppfattade situationen, men jag tänker ganska ofta på den där killen. Jag tyckte han såg så himla ensam ut och jag fick så ont i magen för hans skull. Det får jag fortfarande ibland, när jag tänker på det.

Vissa händelser minns man alltid och jag undrar vad det beror på. Jag minns också en gång för hundra år sedan när jag gick på lekis. Vi satt i ring och alla skulle i tur och ordning berätta vilken fågel de gillade mest. Alla sa örn, svan eller något annat tufft eller fint. Jag minns att jag fasade för min tur, för att min favoritfågel var gråsparv. Varför minns jag sånt när jag ofta glömmer att köpa bananer eller bröd?

Jag tror att de saker jag minns så där intensivt, är saker som rörde hjärtat. Som fick mig att känna något och fortfarande får mig att känna något. Lite ont i magen för den där killen på bussen, känslan av skam för mitt 6-åriga jag, som inte vågade säga gråsparv utan sa något annat, som de andra. Och gråsparven dumpades till förmån för en vacker, vit svan. Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag svek sparvarna, förlåt!

Om jag glömmer att handla bananer, det är ju inte hela världen. Men om jag någonsin glömmer en känsla av att bry mig om en annan människa, då är det kört för mig. Och för dig med, om det händer dig. Bananer är bananer – frukter har inget minne, på samma sätt som gråsparvarna inte direkt planerar en hämnd mot min feghet.
Alla dessa minnen är jag rädd om. Jag vill spara dem i något som liknar professor Dumbledores minnesskål, den som han har på sitt kontor. En skål som man kan hoppa ner i och minnas saker, vara med om händelser igen. Kanske få tillbaka några minnen som börjar blekna.

Det är mina minnen som gör mig till den jag är. En del gör ont, andra känns som sommardagar i hjärtat. Jag önskar att alla barn sparar sina minnen i en skål, som de kan hoppa ner i ibland. Där kan de också hitta bleknade händelser, kanske lära sig något och framför allt – bli den som de vill vara och våga stå upp för sparvarna. Det som jag inte vågade. Det vore fint.