Dingtuna-Barkarö-Kvicksund

Barkarö

Landskapet kring Barkarö tar form

Landskapet i Barkarö formades under istiden genom att när inlandsisen drogs sig tillbaka bildades många ändmoräner när isen gjordes ”pauser” i området. Ändmoränerna är troligtvis det största mer eller mindre sammanhängande ändmoränområdet i landet. Ändmoränerna är sällsynta och det krävs tillstånd för att ta bort dessa. Barkarö har länge legat under Mälaren. Landhöjningen har förändrat landskapet från att vara ett skärgårdslandskap till jordbruksbygd med goda odlingsmarker.

Barkarö kyrka

Barkarö har förhållandevis få fornlämningar. Detta beror på att socknen ligger så lågt i förhållande till Mälaren. Först i slutet av järnåldern, 800-900-talet, har det varit möjligt att etablera en fast bebyggelse i området. Västerås-Barkarö socken, dit Ridö och den forna ön Askö även tillhör, har dock en av Västerås äldsta kyrkor. Den äldsta kyrkklockan är från 1091. En brand år 1771 skadade kyrkan och kyrkklockan, vilket gjorde att renovering krävdes, både på klockan och kyrkan.

Befolknings- och bebyggelseutveckling

År 1685 bodde det cirka 440 personer inom socknen (inklusive Ridö, Almö - Lindö och Enhagen/Ekbacken). Därefter växte befolkningen till cirka 600 personer mellan åren 1750-1840 och till 800 personer mellan åren 1875-1900. Befolkningen minskade sedan och runt 1966 bodde det bara 335 personer i Barkarö socken.

Orten Barkarö växte fram i anslutning till den gamla kyrkbyn i slutet på 1960-talet och början av 1970-talet. Barkarös stora exploatering till att bli en tätort skedde i slutet på 1960-talet. Dessförinnan var det en socken som i huvudsak beboddes av lantbrukare, trädgårdsmästare, fiskare och hantverkare. Gårdarnas mark i området har styckats av från vad som tidigare var i godset Barkarö gårds ägor.

Bebyggelsen i och omkring orten präglas av äldre mindre jordbruksfastigheter från 1890-talet, nyare bebyggelse från 1960 -70-talet och sommarbostäder från 1940-talet vid Mälaren som under senare tid i många fall har blivit permanentbostäder. Under 2000-talet har husbyggandet ökat i Barkarö, vilket även gjort att befolkningsantalet stigit.

Tillberga

Förhistorisk tid i Dingtuna

Dingtuna var centralort för Tuhundra härad och de första tecknen på att människor har bott i området sträcker sig ända tillbaka till bronsåldern 2500 år före Kristus. I hela Dingtuna socken finns en stor mängd förhistoriska gravar. Speciellt är de omfattande stensträngssystem från århundradena kring Kristi födelse som finns i utkanten av centralorten. Det finns dokument redan från år 1322 där Dingtuna socken nämns och där dokumenten handlar om ägobyte i Vångsta och Jölmesta.

Dingtuna kyrka

Dingtuna kyrkas äldsta delar är från 1100-talet, men byggdes omkring 1300 i gråsten med ett tunnvälvt trävalv och ett högt och brant sadeltak. Den har efter det renoverats och ändrat sin karaktär ett flertal gånger. År 1470 dekorerades kyrkans interiör av Albertus Pictor, vars målningar finns kvar i den östra delen av kyrkan. I mitten av 1800-talet höjdes bland annat tornet och en ny huvudingång anordnades.

Dingtuna stationssamhälle

Samhället Dingtuna är ett utpräglat stationssamhälle där bebyggelsen har uppkommit längs järnvägen. Järnvägsstationen med stationshuset byggdes 1875-76 av Stockholm-Westerås-Bergslagens Jernvägar. 1966 lades persontrafiken ned, men återupptogs 1995 och trafikeras idag av Tåg i Bergslagen. Tågen gör inte uppehåll vid det gamla stationshuset utan från den nya perrongen som ligger ungefär 150 meter väster om det gamla stationshuset. Stationshuset har varit samhällets samlingspunkt och har haft stor betydelse för Dingtunas utveckling. Huset är i Schweizerstil och stora delar är bevarade sedan byggnadstiden. 2011 fick stationen nytt plåttak och under sommaren 2014 målades stationshuset om av medlemmarna i Dingtuna Lillhärad sockengille som sedan början av 2000-talet äger stationen.

Gårdar och lantbruk

I Dingtuna socken fanns flera stora gårdar och några finns kvar och är i bruk än idag, exempelvis Gillberga och Råby med flera. Dingtuna socken var känd för sina gårdsmejerier och andelsmejeriet fanns mitt emot järnvägsstationen där även handelsboden låg. Dansbanor har bland annat funnits vid Nygård i Dingtuna och i Ellberga vid handelsboden. Gården Ekeby strax söder om järnvägen har varit regementsskrivarboställe vid Kungliga Lif Regementets Grenadierkår. Ett par andra gårdar, bland annat Hallsta och Östjädra har också varit regementsboställen.

Befolkningsutveckling

Vid 1900-talet bodde det cirka 1800 personer i Dingtuna, men under 1930-talet började bygden att avfolkas. Detta på grund av att lantbruket moderniserades och handkraft byttes ut mot maskiner i större omfattning. Antalet arbetstillfällen inom lantbruket minskade och människor var tvungna att söka sig till industrier. Dingtuna kunde inte erbjuda dessa typer av arbeten. 1948 diskuterades bostadsbyggande vid Dingtuna station som senare utvecklades och blev första steget till en förortsbildning till Västerås. Samhället Dingtuna tillkom som huvudort för den nya kommunen vid kommunindelningsreformen 1952 och har successivt byggts ut under 1950-, 60- och 70-talet. Närheten till Västerås är en av anledningarna till att Dingtunas befolkning ökar igen.

Du kan läsa mer om historik och hitta annan information om dessa orter i planeringsunderlagen:

Planprogram, ortsanalyser och övriga utredningar