Vid Djäknebergets sluttning väster om Svartån växte en villabebyggelse fram i slutet av 1800-talet. Det var byggnadsföreningen Lustigkulla som hade köpt marken här och gett stadsdelen dess namn. Tomten med nummer 20 invid Skenvretsgatan köptes 1899 av en av byggnadsföreningens medlemmar, byggmästaren Hans Borgström (1839–1930) och hans hustru Augusta (1840–1918). Paret Borgström lät här uppföra ett större bostadshus i tre våningar runt sekelskiftet 1900. Det var en av de tidiga byggnationerna på Lustigkulla. Liggande brunmålad träpanel täckte husets väggar och sadeltaket var av plåt. Mot trädgårdssidan fanns en storslagen trevånings glasveranda dekorerad med snickarglädje.
Till en början bodde Hans och Augusta Borgström i huset på Skenvretsgatan 3 tillsammans med två av sina barn. Men liksom många andra av villorna på Lustigkulla var det ursprungligen ett flerbostadshus, där de även hade hyresgäster boende. Huset var i familjen Borgströms ägo ända till 1961, då sonen sålde fastigheten till Västerås stad.
En av hyresgästerna i huset var arkitekten Elsa Sundling (1902–1964), som var biträdande stadsarkitekt i Västerås 1960–1963 och delägare i Horn & Sundlings arkitektkontor AB i Västerås. Elsa Sundling utbildade sig i Paris och verkade bland annat i Frankrike och i Marocko innan hon efter fyrtio år utomlands återvände till Sverige på 1950-talet. Under tiden som biträdande stadsarkitekt svarade hon bland annat för den arkitektoniska utformningen av Västerås stads kraftvärmeverk. Hon var dessutom aktiv i restaureringen av Kyrkbacken.
Lägenheten som Elsa Sundling hyrde bestod av kök och fyra rum, varav ett fungerade som arbetsrum och var försett med hyvelbänk och verktyg. Huset på Skrenvretsgatan blev hennes sista hem och hon avled här 1964. Tre år senare beslutades att trävillan skulle rivas.
Den gamla villatomten är idag en gräsmatta och genomkorsas av en cykelbana. Det enda som påminner om det förflutna är en av de två grindstolpar i sten som förr utgjorde entrén i väster från Skenvretsgatan.
