Västerås slott ligger på en höjd intill Svartåns mynning i Mälaren. Landhöjningen, kraftiga utfyllningar och järnvägens och Ringvägens dragning har dock brutit den direkta kontakten mellan slottet och Västeråsfjärden. Öster om slottet anlades vid 1200-talets början ett dominikankloster. Västerås slott har anor från mitten av 1200-talet.
Under Gustav Vasas stora om- och påbyggnad av slottet under 1540-talet hämtades tegel till bygget från klostret. Innan rivningen av klostret hade Gustav Vasa beslutat att en kunglig trädgård skulle finnas på platsen. Slottsträdgården fanns kvar öster om ån till 1700-talet.
1714 drabbades större delen av staden av en stor eldsvåda som förstörde 200 gårdar, ståndsmässiga borgarhus i centrum, rådhuset från 1670-talet och Hospitalskyrkan. Även den kungliga trädgården förstördes.
1736 brann slottet ner. Slottet byggdes upp igen och som det ser ut i dag har det i huvudsak sett ut sedan dess. Då lades en extra våning till, den översta, som blev landshövdingens residens.
Efter slottsbranden gavs arkitekt Carl Hårleman i uppdrag att ta fram förslag till en ny slottsträdgård. Han planerade trädgården söder om slottet på den lilla udden vid Svartåns mynning. Slottsträdgården var sannolikt färdig vid 1700-talets mitt och sträckte sig även ut söder om nuvarande Ringvägen. 1863 bestämdes att Västerås stad skulle få hyra platsen för den gamla kungsträdgården öster om ån för all framtid och området omvandlades till Vasaparken. 1918–1926 genomgick slottet omfattande omgestaltningar under ledning av arkitekt Erik Hahr.
Slottsparken runt slottsbyggnaden har förenklats under 1900-talet, 1800-talets system av grusgångar, formationer och planteringar är idag borta. I parken finns en stallbyggnad och jordkällare från 1700-talet samt ett före detta spruthus med okänt nybyggnadsår. Slottsparken hör historiskt och karaktärsmässigt ihop med Vasaparken.
