Stöd till barn och ungdom

Barn och unga omfattas precis som vuxna av mänskliga rättigheter. Men det finns även särskilda rättigheter som gäller just barn, som till exempel rätten att skyddas från våld, övergrepp och försummelse. Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för att se till att barn och unga har det bra när de växer upp.

Hos socialtjänsten arbetar socialsekreterare och behandlare med särskild kunskap om barns behov. De har ett särskilt viktigt ansvar för att barn och ungdomar ska ha det bra när de växer upp. Främst handlar deras jobb om att ge stöd till familjer där det finns problem genom att erbjuda och föreslå olika sorters hjälp. Det kan handla om att någon mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk. Om en vuxen eller barn i en familj behöver hjälp av socialtjänsten, är det ganska vanligt att de andra i familjen också behöver det. Socialtjänsten ska också skydda barn och föräldrar som utsätts för våld eller övergrepp. Socialsekreterarna måste alltid lyssna på barnen för att det ska bli så bra som möjligt för dem.

Socialtjänsten kan hjälpa till på många olika sätt. Det vanliga är att man tillsammans kommer överens om vilket stöd som passar bäst. Familjer som har mycket konflikter kan till exempel få träffa en person som är bra på att hjälpa familjer att lösa sådana problem. Föräldrar kan få stöd i sin föräldraroll, antingen som enskilda samtal eller i grupp. För barn kan det finnas möjlighet att få en kontaktperson eller att träffa andra barn i samma situation.

Alla som misstänker att ett barn far illa kan anmäla det till socialtjänsten. Det kallas för en orosanmälan. En anmälan betyder inte att man anmäler till exempel en förälder, utan att man anmäler sin oro för ett barn. Det finns inga formella krav på hur en orosanmälan ska göras. Det viktiga är att man hör av sig till socialtjänsten och berättar vem man är orolig för och varför. Om man bara vill ställa frågor om ett barns situation kan man göra det utan att säga vad barnet heter. En anmälan kan vara muntlig eller skriftlig. Man får vara anonym. Vid en anonym anmälan är det extra viktigt att man lämnar så detaljerade uppgifter som möjligt om den man är orolig för. Det underlättar socialtjänstens arbete med att hantera anmälan.

Viktigt att komma ihåg är att personal i förskola, skola eller vård som misstänker att ett barn far illa, måste enligt lag anmäla det till socialtjänsten.

Men, för de allra flesta barn som kommer i kontakt med socialtjänsten handlar det inte om en akut eller farlig situation. Då är det vanliga att socialtjänsten istället kontaktar barnet och föräldrarna för att prata om det som står i anmälan. De brukar också prata mer med den som gjorde anmälan. När någon gör en orosanmälan tar socialtjänsten emot den och läser eller lyssnar på vad anmälaren är orolig för. Nästa steg för socialtjänsten är att bestämma om oron är så allvarlig att de måste skydda barnet akut. Så kan det vara till exempel om anmälan innehåller information om att det finns våld hemma. Eller om barnet snabbt behöver komma bort från en farlig situation.

Om socialtjänsten bedömer att ett barn kan behöva skydd eller stöd är det deras uppgift att ta reda på vad som är bäst för barnet och familjen. Det kallas att de utreder barnets situation. I utredningen får både föräldrar och barn vara delaktiga och ge sin version. Socialtjänsten kan också behöva prata med andra som känner barnet, som släktingar och lärare. Under utredningen tar socialtjänsten kontakt med vuxna som kan berätta hur barnet har det. Det kan till exempel vara personer som jobbar i skolan eller en tränare som barnet träffar ofta. Barnet kan själv komma med förslag på vilka vuxna som socialtjänsten kan prata med.

Socialtjänsten ska se till att barn som inte har det bra får det stöd och skydd de behöver. Det arbetet ska helst ske i ett nära samarbete med familjen. Om socialtjänsten och föräldrarna inte kan komma överens är socialtjänsten skyldiga att utreda barnets behov av hjälp och skydd, även om föräldrarna inte vill det.

Om socialtjänsten på något sätt får information om att ett barn far illa har socialtjänsten i uppdrag att utreda barnets behov av stöd och skydd. Det arbetet utgår ifrån vad som är bäst för barnet.

Att socialtjänsten tar barn från familjer är något som både vuxna och barn kan vara oroliga för. Men i de allra flesta fallen får barn och föräldrar hjälp av socialtjänsten utan att barnet behöver flytta. Sen finns det situationer när det inte är bäst för barnet att bo kvar hemma. Då kan socialtjänsten föreslå att barnet bor någon annanstans en tid. Under den tiden kan föräldrarna få hjälp för att det ska bli bättre hemma. Om föräldrarna och socialtjänsten inte kan komma överens om att barnet ska flytta, kan en domstol i vissa fall bestämma det ändå. Men bara om de tror att barnet kan skadas av att bo kvar hemma.

Om ett barn behöver skyddas och placeras akut och föräldrarna inte vill det kan socialtjänsten besluta om ett så kallat omedelbart omhändertagande. Det innebär att barnet tas om hand och placeras på en gång mot föräldrarnas vilja. En domstol avgör sen om socialtjänstens beslut ska fortsätta att gälla. Socialtjänsten har möjlighet att ta hjälp av polisen vid själva omhändertagandet, men gör bara det om det är nödvändigt.

LVU är en förkortning på en svensk lag som heter lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Lagen ger det svenska samhället genom socialtjänsten möjlighet att skydda barn och unga som är under 21 år. Men den mesta hjälpen som socialtjänsten erbjuder barn och föräldrar är frivillig och då behöver socialtjänsten inte använda sig av beslut enligt LVU.

Med stöd av LVU kan socialtjänsten placera ett barn eller en ung person i till exempel ett familjehem mot barnets eller föräldrarnas vilja. Det här kan socialtjänsten göra om man har det dåligt hemma. Eller om man gör saker som kan vara dåliga eller kan bli farliga för en själv.

Nej, religion är inte en grund för ett omhändertagande av ett barn. Ett omhändertagande enligt LVU måste alltid utgå ifrån att det finns påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Det kan antingen handla om missförhållanden i hemmiljön eller att barnets eget beteende innebär risker.

Svenska myndigheter säljer inte barn. Risken för att placerade barn utnyttjas av någon är precis som för andra barn väldigt liten. Alla barn som placeras ska få en egen socialsekreterare på socialtjänsten som har i uppgift att följa upp hur barnet har det. Socialtjänsten har ett långtgående ansvar för att barn som är placerade inte utnyttjas.